Sydamerika

Hemlängtan. Det tog över till slut.

Tänk dig att du är i Rio, bor 100 meter från Copacabna stranden som du har talas om i alla år. I två dagar har det varit molnigt och det har kommit regnskurar. Och så plötsligt spricker det upp och solen tittar fram. Du kan plötsligt se den mäktiga Cristo Redentor i fjärran med sina öppna armar. Det är ca 30 grader och vackert solsken. Stranden och Barerna fylls på med folk . Det fina vädret skall fortsätta i 2-3 dagar till.

OCH DU HAR SÅ FRUKTANSVÄRD HEMLÄNGTAN och tycker det här är pest och pina.

Så kändes igår (torsdags). Ringde flygbolaget i Sverige då fanns inget kontor som svarade på telefon i Rio. 20 kr i minuten och en obestämd kö-tid. Till slut kom jag fram. En dam med en trevlig dock beklagande röst meddelade mig att det tyvärr inte gick boka om biljetten. Va? Jo, framresan var ombokningsbar men inte hemresan. Men det skulle vara tvärtom. Det hjälpte inte att tjafsa med henne, och att minuterna tickade på gjorde inte saken bättre. Skall jag vara här mot min vilja i 9 dagar till? Skall jag åka till söder ut igen? Skall jag åka till en annan stad i Brasilien? Skall jag köpa en ny hemresa?

Jag packade i hop. Frågade receptionisten om jag skulle hinna på 2 timmar  besöka Cristo statyn, nej det var tveksam. Tog en förhoppningsvis sista strandpromenaden i Copacabana och kom tillbaka till hotellet och tog en taxi till flygplatsen. En resa på ca en timme, nu anser jag vad stor staden är. Kl 20.00 skulle flyget gå och jag var vid bolagets försäljningsdisk kl 17.30. En välklädd ung dam satt ensam där. Helt genomsvettig, i klädd i shorts och t-skrit med Lowe bak på ryggen, efter att jag hade sprungit med Lowe från Terminal 1 till terminal 2 ( blev utsläpp vid fel terminal förstås) sa jag lite flämtande, ”I wan e go home”. Your ticket please, sa hon väldigt lugnt. Och utan att hon sa något mer eller tittade upp knappade hon en del på tangentbordet och efter en ganska lååångt minut sa hon. ,” You can go home, bathrom is over there if you want to change and check in disk is closed to the left ”. Och glädjen var obeskrivlig. Yes, home suit home. Och efter ca 15 timmar var jag hemma i den regniga, blåsiga och kalla Göteborg ? och glad som bara den. Min snälla syster och svågern kom och hämtade mig, det skall bli en överraskning för resten av familjen.

Slutpläderingen

Jag kan inte låta bli och jämföra denna resa  mot min tidigare resa i Asien för 24 år sedan. Det finns några väsentliga skillnader. Den här resan var betydlig kortare. Jag är dubbelt så gammal. Lite bekvämare av mig och har bättre ekonomi. Fortfarande väldigt nyfiken och kontaktsökande.Tyvärr lite mer rastlös denna gången. Och en annan väsentlig skillnad, nu fanns en hemlängtan hela tiden som inte fanns för 24 år sedan.
Så hur skall jag Sammanfatta detta sittande på planet på väg hem.
Härligt att kunna vara en backpacker i min ålder. Träffat på yngre folk ner i mina söners ålder, de tycker att det är kul och prata gärna med mig, jag bemötes oftast av en behaglig respekt troligen pga min gråa tinningar. Denna gång tänker jag mycket mer. Blir lika rörd nu som tidigare när jag ser fattigdom, gatubarn, tiggare, uteliggare men nu undrar jag mer varför. Jag har fått mer filosofiskt tänkande. Resurserna finns, i alla fall i denna kontinent. Tänkte ofta på att hela denna kontinent var nästan folktomt för 500 år sedan. Vi människor har lyckats befolka den på 7-8 generationer.

Jag har inte velat kommentera om fattigdomen tidigare under resans gång men jag måste nämna att precis i närheten av dem ställen jag har tagit dem vackra bilderna ifrån finns folk som sover på gatan, letar i sopporna. Det finns mödrar med spädbarn i famnen som tigger, det finns hela familjer med små barn som sover på gatan. Ett par ggr var jag tvungen att kolla om barn i 10- 12 årsåldern andades när de låg helt orörliga med bar överkropp på trottoaren. Och alla dessa människor som kämpar för sitt levebröd med att sälja saker, tillverkar saker med sina händer, putsa skor, sälja hemlagad mat…

Jag har frågat mig själv vad är det roligast med denna typen av resandet? För mig är det inte de vidsträckta vyerna, de vackraste byggnaderna, de vackra stränderna som är det mest intressanta. Det är just att kunna gå runt och se på det hela, få smaka på mat som man har aldrig sett, gärna på en lokal restaurang på en bakgata. Spänningen att komma helt på egen hand in i ett land man har aldrig varit förut. Och förstås möten med människorna, lokalbefolkningen och de andra resenärerna. Det har varit en sånt fantastisk känsla att kunna förstå och prata spanska, även om knapphändigt, med lokalbefolkningen. Det uppskattas av dem flesta.

Det har varit stunder som jag har känt mig lite ensam också, framföra allt på slutet i Brasilien, det förstärkte förstås min hemlängtan. Men samtidigt är det en frihetskänsla att inte behöva ta hänsyn till någon medresenär. Inte för att jag har svårt med det men bara just att kunna göra det och på det sättet som jag vill. Så packa upp och börja res på egen hand. Det är bara höra av sig om ni behöver tips om ställen jag har varit på.

Jag är tacksam att har haft hälsan och möjligheten att utföra denna resa. Jag får tack min familj som har skötte ställningarna hemma. Jag tackar och bugar för alla mina kära medarbetare på jobbet som genom sin fantastiska engagemang för sitt arbete har gett mig sinnesro under denna resan. Det kommer att bli ett kärt återseende med alla snart.

Jag är väldig tacksam som har ett svenskt pass. Ni som alltid har haft denna förmån kanske inte vet  att det tar väldigt lång tid att söka visum till varje land man skall besöka. Med ett svenskt pass kan du, i alla fall vad jag vet, åka i alla länder i både syd och Nordamerika utan ansöka om visum i förväg. Nästan alla dessa långfärdsbussarna som jag har åkte med på resan har varit av märket Volvo eller Scania som kommer från lilla Sverige. Nästan alla visste att Volvo  var en toppen bra buss och lastbilsmärke men långt ifrån alla som jag frågade visste att dem kom från Sverige (och GÖTTTEBORG). Men var Zlatan kom ifrån det visste ALLA.

Volvo på flygplatsen i Florinapolis.

Och jag få tacka Lowe för att än en gång fick jag lov och dansa runt med henne. Skall det dröja lika länge till nästa gång är jag 75 och Lowe 55. Det är frågan. Kanske hon lämnar mig för en yngre förmån om jag inte orkar dansa runt med henne och det får hon gärna.

Får jag avsluta denna reseberättelse med något roligt. En annan fantastiskt sak som har hänt mig under den här resan är det att jag har blivit av med min troligen allergiska astma. Det finns flera teorier. Att det kan finnas något i hemmet som jag inte tål. Tex vår hund Diego (tack och lov att det inte är tvärtom, alltså att Diego är allergisk mot mig, då  hade jag fått flytta hemifrån). I så fall får jag fortsätta med mina mediciner.

Jag kan också ha blivit allergisk mot mitt arbete, alltså en ögonallergisk ögonläkare. Jag kanske måste sadla om till något annat helt enkelt. Jag kan inte låta bli att tänka på historien om gynekologen som blev allergisk mot (eller utbränt av) sitt jobb. Han fick sadla om till målare. Men vad skall jag sadla om till? Ja det är frågan. Snart 50 år och skall börja om på nytt. Resereporter kanske? Just det, ni som inte har hört om den allergiska gynekologen förut, han blev en fantastisk målare. Hur bra han blev berättar jag gärna när vi träffas.

Tack alla ni som har läst bloggen och tack för er kommentarer. Det har varit ett  sant nöje för mig att få berätta om mina upplevelser. Denna blogg försvinner om 2 veckor. Det hade varit kul och veta hur många som har läst den. Ni som har läst den och tyckt att det har varit intressant skicka gärna en 🙂 som kommentar till denna inlägg så vet jag det. Jag lägger inte upp 🙂 kommentaren på bloggen så du kommer att varar anonym.

Tack och hej leverpastej!

”flanked by gorgeous mountains, whit-sand beaches and verdant rainforest fronting deep- blue sea, Rio de Janeiro occupies one of the most spectacular settings of any metropolis in the world. Tack on one of the sexiest populations on the planet and you have an intoxicating tropical cocktail that leaves visitors punch- drank on paradise ”

Citat från the Lonely planet.

Nej jag har inte dött i min feber sjukdom. Efter en dag total villa i hotelet försvann febern. Under vilotiden hade jag och Lowe intensiva diskussioner om fortsattningen. Eftersom ingen av oss är  någon direkt surfare och vädret på Florinapolis och hela ön Ilha skulle bli fortsatt surfvänliga dvs mycket blåst och våger  bestämde vi oss för att ta oss till Rio. Vi kom till Rio för 2 dagar sedan. Gick runt första dagen och tog några bilder. Vädret här har varit varmt men molnligt med regnskurar. Det skall bli bra väder i 2-3 dagar. Eftersom  vi är varken intresserd av den sexiga populationen eller de förförsiska drinkarna så finner vi just nu tillvaron rätt så tråkigt. Dessutom ingen och prata spanska med. För skylla på min rastlösa natur, jag borde ha stannat längre i Argentina men det är lätt och vara efterklok. Här är lite bilder från Rio, vi får se vad vi gör närmaste dagarna.

Escadria Selaron, attraktion nr 2 efter Jesus staty.

Här på Copacabana beach utbildad fotbollstalangerna.

Bilder från Ipanema beach

kl 9 avgick bussen från porto Alegro mot Florianapolis. Jag hann. Fin buss med wi-fi och lite tursamt flyttade den väl tatuerade tjejen som satt bredvid någon rad fram för att sitta närmare sin pojkvän. Pojkvännen var en sämre kopia av Bob Marly. Han hade på sig en T-shirt med Bob Marlys bild på båda fram och baksidan och massa hemmagjorda tatueringar, bl.a en stor tatuering på en vanlig öl- öppnare som täckte hela insidan av ena underarmen. Direktbuss, det innebar att jag kunde sträcka mig ordentlig och tack och lov ingen som snarkade. Fantastisk fin dag med klarblå himmel. Roligt att titta på landskapet som är bedårande vacker och helt annorlunda med berg och dalar bekläda med tät tropisk skog, sjöar och ibland ett glimt av havet. En del jordbruk och förstås betande djur.

Maten. Mycket panerad, friterad mat finns över allt. Var tvungen och pröv vid lunchpausen. Den långa var mald kyckling, den runda smakade smält ost, den korta kunde jag inte lista ut innehållet i men det var gott. Och kaffet smakade kaffe

Frame kl 1530, hittade ett hotelrum snabbt i centrum för att gå i det soliga vädret. Centrum av staden ligger i det gamla delen som ligger på ön Ilha. Fin startadpromenad som jag gick i 2 timmar medan solen sken.

Ön är känd för sina vackra stränder och olika landskap i olika delar trots sin ringa storlek.
Tillbaka på Hoteler fick prata med en trevlig receptionist från Colombia, Sebastien. Hans spanska dialekt var så lätt att förstå. Han föreslog att jag skulle ta en dagstur som vara på 8 timmar för att se det mesta av ön nästa dag (söndag). Han sa att guiden pratade både Spanska och Engelska så jag skall kunna förstå.

Sedan 2 dagar har jag haft lite feber och lite ont i kroppen, misstänker att jag har fått ”Dangen” som de säger här. En virus sjukdom som egentligen heter Dengua feber ( den försenade byggnaden an Panama kanalen i några år) som sprids med myggbett. Jag blev ordentligt myggbiten för några dagar sedan. Det låter i alla fall mer exotiskt än att säga jag har blivit förkyld. Nåväl det skulle passa bra att sitta lite halv krasslig i en bil och åka runt utan större ansträngning på en söndag och titta runt. Väl på morgonen tog jag mig ett par Alvedon och något försenad kom Caesar med sin minibuss och hämtade mig.

Han pratade enbart Portugisiska och han var både  guide och chaufför. Det visade sig också att det inte var samma tur som jag och Sebastien pratade om utan det var ett annat bolag med en annan rutt. Något karta på var vi skulle åkte hade han inte. Jag frågade hur många vi skulle bli, ja bara 2 till sa han. Vi hämtade ett par som jag torde att de var från Brasilien.  Caesar och de började prata Portugisiska. Vi stannade vid ett monument och Rebekka som damen i sällskapet hette skulle posera olika framför monumentet och vår guide Caesar skulle ta bild på henne eftersom de hade glömt sin kamera på hotelet. Jag tänkte nej det här vill jag inte vara med om i 8 timmar om vi skall gå runt i staden och ta bilder framför olika byggnader, monument, träd….

Lite irriterad bad jag Caesar ta fram en karat och visa mig var vi var påväg. Han hämta en karta från ett närliggande hotel och visad mig att vi skulle i alla fall åka runt hela ön och inte bara vara i Florianapolis. Jag var påväg att hoppa av men det var tur att jag inte gjorde det. Det ringde på Caesars telefon och då skulle 4 till åka med. Han släppte oss vid katedralen och åkte för att hämta dem nya passagerarna. Eftersom det var söndag och högmässa fick jag gå in och sätta mig i Katedralen. Det var ganska rogivande och sitta där och lyssna. Jag reste mig när alla andra reste sig, jag gjorde korstecket när alla andra gjorde det och jag faktiskt sjöng med när dem andra sjöng.
Det var stora tv- skärmar i katedralen så man kunde se texten på sången. Nej, jag bara sjung refrängen som var Halleluja…

Och så kom räddningen, en Boliviansk familj, Pablo och Patricia med deras barn Elyya och Saraja. Det visade sig att Pablo var en blivande ortoped som gick en trauma kurs på 3- månader här i Brasilien och så var familjen på besök. Patricia var apotekare och vi hade så mycket och prata om.

(jätten Peyman med familjen Garcia)

Det andra paret Rebekka och Abrantes var från Angola (det officiella språket i Angola är Portugisiska). Rebekka var sjuksköterska som gjorde sin masterutbildning ett år här i akutmedicin. Abrantes var politiker och var här några dagar för att hälsa på sin hustru. Vi kommunicerade bra med hjälp av Pablo och Patricia när jag inte riktig förstod Portugisiskan (det ni, börja även kunna Porugesiska?)

I vilket fall det blev en rolig dag och Caesar verkligen ansträngde sig för att vi får se det mesta och ha det bra. Och jag fick bli Rebeckas egna fotograf så att Caesar kunde sköta sina egna sysslor.
Vi besökte flertal vackra stränder, åskådade riktig fina vågsurfare och besökte Sydamerikas Miami Bech Jurere internationella där, åtminstone enligt Caesar, Pablo Escobar bodde ett tag. Här är bilderna.

Undrar om de har alkoholserveringstillstånd?

Har har Pablo Estebar bott.

Det finns också annat friterad mat av mer bekant natur här.

Jag stannad en natt till här för att hämta mig, orkar inte riktigt med en längre bussresa, vi får se hur vi gör på tisdag.

 

Jag hade först tänkt åka ifrån Punta del Diablo på kvällen med 8 bussen till Chuy för att ta nattbussen kl 22 därifrån till Porto Alegre i Brasilien. Men ändrade mig och tänkte att jag kunde gå runt i staden Chuy några timmar innan jag tog bussen till Brasilien. Så packade upp snabbt, sa adjö till alla framför allt min Amigo Alun ( hoppas att få träffa han igen) och sprang till bussen som gick kl 12. På hållplatsen träffade på Joan, trevlig kille från Buenas Aires som också borde på hostelet. Han skulle med sin franska vän åka till Santa Tresas national park. Han nämnde något att jag skall säga till busschaffören men jag förstod inte. Så vi sa adjö och jag åkte till Chuy.

En vanlig syn när man åker genom Uruguay. 4 ko per invånare. Kossorn verkar ha det bra.

Chuy är en märklig stad. Den delas i mitten genom en lång gatan som har 2 namn. På Uruguays sida heter den Av. Brazil och på Brasiliens sida heter gatan Av. Uruguayi.

Varje sidan av stan lyder respektive lands lagar och ordningar, tex om alkohol och tobaks försäljning. Det märkliga är att det en timmes tidsskillnaden mellan ena respektive andra sidan av gatan. Allts en stad med 2 olika tidszoner. När jag köpte min bussbiljett på Brasiliansk sidan var hon nog med att säga lokaltiden på Brasilians sida som gäller. Sedan sa hon att jag måste gå till andra sidan för att stämpla ut från Uruguay, länderna har sina imigrationskontorer på var sin änden av staden. De brukar vara tät intill varandra men så var det inte fallet här. Det finns säkert en bra förklaring men det innebar för mig att jag fick gå tillbaka 3 km med min ryggsäck, förlåt Lowe menar jag, för att få stämpla ut från Uruguay. Förmodligen var det det min Argentinska vän Joan försökte säg till mig. Jag kunde lämna Lowe på en hotel och gå runt lite, men det det fanns inte mycket och se och kom man lite längre bort från huvudgatan så kändes lite läskigt.  Här är några bilder.

Busstationen på Brasiliens sida.

En vildkatt i väntsalen på busstationen som ville helst sitta på mina knän. Det fick hon inte.

Lite frusen och blött såg jag framemot att få sova i min Cama (säng) buss. När vi steg på i Chuy var vi 8 pers, tänkte perfekt en tom nattbuss, det blir en skön nattsömn. Efter 30 minuter stannade vi i en annan stad och fyllde på bussen ordentligt. Det gjorde inget förutom herren som satte sig i samma rad bredvid mig sömnads direkt innan bussen börja rolla. Och han snarkade det värsta man kan tänka sig, snarkning med varierande intervall och intensitet. Det är mycket bättre om någon snarkar högt men jämn. Några tog fram sina hörselproppar, jag hade glömt de hos Lowe. Jag håll på bli tokig.

Bussen stannade vid 3- tiden för en 15 min paus, jag sprang till chaffören och bad kom åt mitt bagage men det gick inte. Den snarka de herre sov hela tiden, om han kunde hålla sig vaken 20 minuter så att vi andra kunde sov bara några få minuter tänkte jag. Herren som satt bakom mig, säkert lika drabbad och irriterad, gick ut och rökte en cigg i sin förtvivlan. Jag fick en idé. Gick fram och frågade om jag kunde köpa 2 cigaretter av han. Han titta lite konstigt på mig men endå bjud på dem cigarretterna . Jag tackade och framför hans ögon knäppte av filtren på ciggen, tog bort papper runt och stoppade de i öronen. Han log och kag tror att han gjorde likadan. Jag borde ta patent på detta.

Vi sov i alla fall några timmar och fram kom vi vid 8-tiden till Porto Alegre. Fixade boende i närheten av gamlastaden på en hostel. Hostel Solar 63.

Jag fick inte komma in rummet förren kl 2, ficka av den trevlig receptionisten en karta och började gå. Mycket fart och rörelse här i Porto Alegro. Lite kaotiskt kan det kännas.

Annorlunda mat ser det ut att vara också och det är mycket lunchbuffer. Små restauranger med färgglada plaststolar, annorlunda mat och knökfullt på lunchen. Skulle så gärna vilja smaka på en portion men vågar inte. Köpte i stället massor av goda frukter, mango, papaya, avacadro, små vindrovor och några frukter som jag har aldrig sett förut för en billig peng och åt det på Hostelet som lunch.

 

En helt osannolik sak som hände mig i denna stad. Jag fick en karta på hostelet och gick i 3 timmar i stan. Tänkte, skall jag gå samma väg tillbaka? Nej, jag sätter mig i en buss och åker en bit. Det är ett ganska billigt nöje. Man kan hitta tillbaka eller i värsta fall ta man samma buss tillbaka. Jag satte mig i första bussen i första hållplatsen jag såg. Åkte i en halvtimme och så bestämde jag mig för att gå av. När jag går ut och försöker orientera mig märker jag att jag står 2 kvarter ifrån min hostel, jag gick dit på 3 minuter. Hur sannolikt är detta att du i en storstad med 1,5 miljoner invånare bara av slumpen väljer rätt buss och dessutom  går du av i rätt hållplats?

Det fungerar fortfarande bra med spanska här i södra delen av Brasilien men troligen blir det svårare längre norrut. Imorgon väntas en bussresa på 6-timmar till staden Florianoplis. En koststad som hälften av den ligger på fastlandet och andra halvan på ön Ilha.

 

Så blev jag släppt här efter 4 timmars bussresa. Punto del Diablo. Var är taxin?

Lowe fick lite panik men jag fick lugna ner henne, föreslog att vi tar en lunch och känner av läget. Men var finns alla restaurangerna? Frågade någon Hay alguna restaurante cerrca de aqui? Si, a la playa. Fick gå en bit till och hittade den ända restaurangen som var öppet.

Servitrisen kunde inte tipsa oss något om någon boende. Tog en promenad nära där jag blev utsläppt, Det kom fram en herre på en fyrhjuling och undrade om jag letar efter någonstans och bo, si. Han visade mig en mycket enkel trä koja med separat toa och dusch, kök på olika byggnader. Solo 300 pesos (100 kr) och tiene muy buena wi-fi. Bra Wi-fi till alla ära men det måste finnas något bättre. Fortsatte med promenaden. Det kom fram en annan man med bil och sa att han hade en fin hostel i närheten som han kunde köra mig dit. Jag kunde sova i en sal med 6 sängar men det var bara 2-3 av sängarna som var upptagna så vi troligen skulle inte bli fler än 3-4 som delade på rummet. Naj, det måste finnas annat. Såg denna skylt,

Hostel Diablo tranqilo, den lugna djävlen. Det lätt bra. Gick åt det hållet för att hitta den, frågade en ganska  ung man med långt hår och inga framtänder om han visste om Diablo tranqilo var bra. Ja det är bra men den är stängd sa han. Fråga herren där borta, han har säkert något talk över huvudet att erbjuda dig. Gick fram till den äldre herrn med keps som håll på skrapa bort färgen på sitt balkong och frågad vad han hade och erbjuda. Han ropade på sin fru som var mycket vänlig. Hon visade mig en 2- våningslägenhet med kök och vardagsrum ner och 2 sovrum med 4 sängar i övervåningen, hela lägenheten kostade 1000 pesos per natt, ca 300 kr. Man vad skall jag göra ensam i en ödsligt fiskarby i en stor lägenhet? Frågade frun om hon viset något annat boende typ en hostel eller hotel. Si,si, Diablo tranqilo, det är bara några hundra meter härifrån och där passar dig bättre. Esta abierto, frågade jag? Si. Oh.. Så kom jag fram till den lugna djävulen

och de hade ett privatrum till mig med egen balkong. Utan att tveka en sekund tackade ja till erbjudande.

Och vilket roligt stället med massa rolig folk från hela världen. Trevlig personal. Ägarinnan som var en spanska från Barcelona, drev stället med sin Holländska man. Han var en surftokig vältränad ungman( säkert 10 år yngre än henne). De satt utanför hostelet med deras 1-åriga dotter och hejade artigt och hälsad mig välkommen. Det roliga med stället är att det finns folk i alla åldrar som bor här, kanske eftersom den är den enda vettiga stället som har öppet den här tiden på året.
Checkade in och fick mitt egna rum med balkong. Tog en 3 timmars lång promenad i den ödsliga stranden. Hur vackert som helst. 2 st gatohundar följde med mig hela vägen helt frivillig. De fick självklart heta Diego marron och Diego negro

Här finns ca 12 km lång fint sandstrand som just nu utnyttjas av några få surfare. Vädret nu är som en bättre svensk sommar med både soliga och molniga dagar. I januari och februari är hela stranden fult med folk och det är både dyrt och väldigt svårt att få tag i boende.

Tillbaka till Hostelet fick jag prata med surfingsläraren som var en var yngre ( alla i mina ögon är yngre) kille från Hawaii. Han rekommenderade varmt att jag skulle anmäla mig till den gemensamma middagen som serverades vid baren, vilket jag gjorde, Chorizo gryta med böner och potatis.
Vid middagsbordet träffade jag Alun. En mycket trevlig Londoners som också skulle snart fylla 50. Vi fann varandra väl och satt och snackade halva natten över några glas vin. Tyvärr är det svårt att prata spanska med en engelsman som kunde knappt någon spanska så jag fick bryta mitt löfte. Vi blev riktiga Amigos och bestämde för att upptäcka national parken Santa stress som ligger i när Punta del Diablo ridandes nästa dag. Dag 2 bestod av frukost, mycket snack med div folk från Spanien, Italien, Argentina, Frankrike, Colombia, Australien, Kanada och en Svenska Pernilla från Arboga ( första gång som jag pratade svenska in real på resan). Och självklart min godevän Alun från England. Fick väldig goda tips vad jag skall bessöka i Brasilien.

Här är bilderna från dessa 2 dagarn

Vår ridledare, Esmael, bjud på vin och runda kakor med sylt i mitten som vår hallongrotta. Kakorna kallas ojitos, små ögon.

Fanatastisk ställe men det skulle fortsätta vara molnligt 2-3 dagar till och det gör mig rastlös. Så jag drar norrut imorgon.

3 timmars bussresa från Montevideo vill Punta del Este gick smidigt. Alla Argentinare och Urguayare pratar om just det här stället.Punta del Este är en exklusiv turistort och har ofta kommit att kallas Latinamerikas Saint Tropez.

Jag och Lowe gjorde vår vanliga promenad och hittade en vandrarhem som var fräsch och fint. En resort med massor av Hoteler och barer som är halv stäng nu under lågsäsong.

Nej, här inget för en backpackers. Det lite sämre vädret gjorde inte saken bättre. Höjdpunkten blev det väldesignade vandrarhemmet.

Golvet, sänggavelen, fönsterbrädan, spegelramrn mm gjort av tryckimpregnerad virke.

Kombinerad sängbord, stol och flyttlåda.

och lite bilder från omgivningen.

 

 

Punto del Estes välkända landmärke La mano en la arena

Vi drar till Punto del Diablo imorgon En fiskarby som är älskad av surfare för sina vågor. En bussresa på 4 timmar.

Ja, vad gör man i en storstad igen? Idag kännde jag inte för att prata med någon, inte ens med Lowe. Som tur det är känner vi varandra väl så hon acceptera det. Jag lämnad henne till effektförvaringen på hotellet och checkade ut, knöt skosnören hårt och börjad gå. Som Forest Gump sa ” I just felt like running ”  so I just felt like walking. Vädret var strålande med klarblå himmel och 20 – 25 grader under dagen. Först gick jag längs med stranden i 3 timmar sedan gick i genom centrala delen av stan. Jag gick så långt så att hamnade utanför den kartan jag hade med. Eftersom jag kände inte för att prata med någon kunde jag inte heller fråga om vägen så försökte hitta tillbaka själv. I dem här kolonistäderna är det rätt så lätt och hitta, det är bara fyrkantiga kvarter. Jag hittade tillbaka. På vägen tillbaka till Lowe hittade jag ett billigare och mycket bättre hotel så bokade jag ett rum där och gick och hämtade henne. Väl i hotellrummet med Lowe på plats tog jag av mig skorna. Ja, jag hade gått från kl 10 till kl 19 med 60 minuters rast för kaffe och lunch. Jag måste ha gått lika långt som ett maratonlopp om inte mer och jag har sett en hel del av staden Montevideo. Det går inte att jämför med Forest som sprang 3 år, 2 månader, 14 dagar och 16 timmar.

Jag hade i alla fall samma känsla i benen och fötterna som jag hade när jag åkte Vasaloppet. Här är bilderna.

Märklig träd med konstig frukt/ blommor som jag har aldrig sett förut.

Lördagsmarknad

Och tango för allmänheten på torget.

 

Dag 2 Montevideo:

Gick till busstation för att köpa en bussbiljett för resa imorgon till Punkta del este. På vägen tillbaka på busshållplatsen träffade Franco en trevlig kille som jobbar med data säkerhet från staden Tacuarema. Han berättade också för mig att I Uruguay är man duktigt på köa, aciendo cola

 

Han tipsade mig att besöka macado de puerto och teatro Solis. Teatern hade bra föreställningar och marknaden var speciell då numera fanns bara resturanger som serverade god mat.

Jag åkte till teatern och de hade platser för kvällensföreställning, Figaros bröllop som började kl 19.30.

Det här är intressant. Jag antar att det är stadens störst och finast teater, den ligger i den stora vackra Plaza indepentia. Alla platserna för kvällens föreställnig kostade 150 pesos (45 kr). Jag fick en plats på parketten i mitten ganska längsfram a 45 kr. Innan jag gick ut från teatern köpte jag en kopp kaffe i teaterns cafeteria för 100 pesos( 30 kr). Jag har svårt att få ihop detta.

Hamnmarknaden låg ganska nära teatern så den besökte jag också, tyvärr hade jag redan ätit lunch. Lite ovanligt att det fanns så mycket folk kl 4 på em och åt. Kanske för att det är så på söndagar?

Det är väl förtjustningen att man inte förstå allt. Föreställning var fantastiskt fast jag förstod inte mycket av vad de sa, jag skrattade när de andra skrattade. Den spanskan var svår. Jag förstår inte hur kan en teater skådespelare lära sig så mycket repliker utantill.

Det är alltid spännande och lite pirrigt att besöka ett nytt land. Det minns jag även från min resa i Asien. Man har lärt sig spelreglerna, valutan, maten mm i det land man lämnar så är det dags för att lära sig på nytt. Fast jag tycker inte skillnaden mellan Argentina och Uruguay är så stor. Det bli en kort bussresa på 3 timmar till Punta del Este imorgon.

 

Den 13/11-2015.

Jag kan inte bara låta bli att kommentera det fruktansvärda som har hänt Frankrike. Det är alltid avskyvärd när oskyldiga människor berövas på livet var än det är på jorden.

Det känns lite olustig att skriva om resan.

Jag känner att jag måste förkorta mina inlägg. Det tar tid och jag går och funderar hela dagarna på vad jag skall skriva. Det blir ingen semester. Det för bli mer bilder som talar för sig.

Flyg och båtresan gick bra. Häftig vattenplanade katamaran som med en väldig fart tog oss från BA till Montevideo på 2,5 timmar. Gick från hamnen till Ciudad vieja och hittade boende. Här är mycket dyrare än Argentina, nästan det dubbla.

Nåra reflektioner om mitt besök i Argentina:

1- Fantastisk land att besök. Utsökt mat, lätt att ta flytta sig runt i landet, härlig klimat även i november och förvvånadsvärt billigt pga deras pressade ekonomi. Under min vistelse hörde jag bara ett par som pratade Svenska och har inte träffat på en ända Iranier.

2- Tyckte mycket om norra delar av  landet, både klimatet och folket. Tyvärr hade inte tid att besöka södra delen men jag har både läst och hört det finns fantastiska oaser, t.ex. Patagonien, att besöka där.

Om man gillar storstäder rekommenderar jag Cordoba, framför BA. Om du känner någon som kan vissa dig runt i BA eller om du har gott om tid för att upptäka staden på egen hand så är säkert BA är en underbar stad att turista i.

3- Det finns inga kråkfåglar eller skator här, men massa gatohundar. Det är därför sopstationerna ser som bilden nedan.

Fortsätt läsa Adios Argentina, Hola Montevideo Uruguay dag 12

Sov väl i den höga luften, här ligger säkert 2000 m över havsnivå. Måste erkänna att hade hemlängtan, tänker mycket på min Emilia. Försökte håll igen tårar när jag pratade med henne på FaceTime.
Jag och Lowe packade i hop oss och drog sydväst över en hög begkam på 4187 m över havs nivå för att titta på en Saltsjö, Salins Grandes. Häftig salpentin väg.

Visste inte om det var värt 2 timmars körning men det var det. Fick höra av min passagerare ( se nedan ) att den stor salt ytan fylls av vatten under regn perioden i jan och februari. Även de helt uttråkad flodarna fylls av vatten. Här är bilderna

Efter denna spektakulära upplevelse var det dags att vända. Hade åkt bara ett pat km så såg jag ett par med sin dotter stående vid vägen. Jag hade läst i min bibel the Lonley planet att det var vanlig att lokal befolkning lyftar i dessa områden då finns i stort ser ingen kollektivtrafik, så stannade jag och plockade senior Hurta med familj, Lowe fick flytta i bagaget vilket hon inte tyckte om. Senior Hurta var 42 år och hade en egen gård och försörjde sig genom att föda upp djur. Lama, får, höns och ko. Han jobbade alla dagar året om men nu var han på väg med sin familj till sin bror på en kortare resa till Tilcara på några dagar. Frågade om han hade anställda som sköte djuren när han var borta . No, no mis Padres. Allså föräldrarna som var 73 och 76 skötte gården när han var ledig. De borde tillsammans som jag förstod.
Fru satt där bak och sa inte mycket men ibland hjälpte hon med språket när det brast i kombinationen mellan mig och senior Hurta. På något sätt förstod hon min Spanska bättre. Dottern var däremot inte blyg hon brättade om sina Caritos och peritos och ibland sjung hon. Det kändes på något sätt ofint och prata direkt med frun så frågade jag han vad hon jobbade med, på gården y en la casa svarade han. Trabja usted en la Casa tambien? Frågade jag No, Claro que no. svarade han medan hustrun skrattade.
Så slog han på instrumentbrädan. Quedarme, quedarme. Stanna, stanna när vi körde förbi en annan herre som stod vid vägen. Jag stannade och han sprang och hämtade honom.

Det var hans kusin som också behövde skjuts, han fick förstås åka med och nu fanns inte plats för flera. Efter någon timme var vi i Purmamarka så lämnade jag de vid busstation därifrån skulle de ta bussen till Tilcara. Vi skakade hand och sa adios.

Så tänkte jag nu får igen sjunka i mina djupa tankar. Jag hade inte åkt mer än ett par km innan jag blev stoppad i en kontrollstation. Varje gång man vill passerar i genom en stad eller en provins brukar det vara 2-3 kontroller innan du blir in eller utsläppt. Antagligen letar de efter banditer. Jag måste ha väldigt förtroendegivande utseende för att jag hade aldrig blivit stoppad i någon av dessa kontroller i de 2 dagarna som jag har kört. Men den lyckan var över nu. En ganska snygg ( om jag få lov att uttala mig om sånt) kvinnlig officer med fullt militär mundering inkl skottsäker väst frågade mig ” a donde va usted?” Jag som hade blivit lite nervös svarade” De Suecia”. Suecia? Frågad hon. När jag såg hennes ansiktsuttryck fattade jag att jag svarade fel. De Jujuy, Jujuy svarade jag upprepandes. Si, si svarade hon. Sedan frågade hon om hennes kollega kunde åka med till Jujuy. Claro que si svarade jag obetänksamt. Kunde jag har sagt annat när jag fick en sånt förtroende? Eller om jag hade sagt annat hade jag kanske aldrig blivit släppt därifrån, sånt har man talats om att man kan bli anklagad för något man inte har gjort. Nu fick jag ännu mer sällskap i min solo viaje. Nej, nej tror inget annat. Det var en stilig militärklädd ung man vid namn Javier som satte sig i framsättet. Så fick jag ännu ett par timmar grattis lektion i Spanska. Han berättade bl.a. att i Argentina finns olika militärer och han hörde till jandrarmeriet, han berättade också att han skulle gifta sig i december men det skulle inte bli någon fest hade han och hans studerande  novia bestämd. Droppade av han vid Jujuy, där han bodde och sedan körde jag till centrum för att hitta ett ställe för övernattning. Av säkerhets skäl får jag förstås inte lägga en bild på Javier, det förstå ni väl. Hittade en enkel boende nära den i det närmaste helt torra floden, Rio Xibi Xibi.Jujuy eller San Salvador de Jujuy som den egentlig heter är en stad lika stor som Göteborg. Besökte polis museet och den provinsiella mumset som låg nära varandra i centrum. Imorgon blir en lång dag med flyg till BA och färja till Montevideo i Uruguay. Passade på och åt den sista biff de Chorizo med ett glas rött från Mendoza på kvällen i en mysig restaurang i närheten där jag borde. Några timmar innan, i stor sett bara för Jaanas skull, hade jag tagit en öl i vår solen.

Fortsätt läsa Humahuaca, Tilcara dag 10