Florianpolis dag 20, 21och 22

kl 9 avgick bussen från porto Alegro mot Florianapolis. Jag hann. Fin buss med wi-fi och lite tursamt flyttade den väl tatuerade tjejen som satt bredvid någon rad fram för att sitta närmare sin pojkvän. Pojkvännen var en sämre kopia av Bob Marly. Han hade på sig en T-shirt med Bob Marlys bild på båda fram och baksidan och massa hemmagjorda tatueringar, bl.a en stor tatuering på en vanlig öl- öppnare som täckte hela insidan av ena underarmen. Direktbuss, det innebar att jag kunde sträcka mig ordentlig och tack och lov ingen som snarkade. Fantastisk fin dag med klarblå himmel. Roligt att titta på landskapet som är bedårande vacker och helt annorlunda med berg och dalar bekläda med tät tropisk skog, sjöar och ibland ett glimt av havet. En del jordbruk och förstås betande djur.

Maten. Mycket panerad, friterad mat finns över allt. Var tvungen och pröv vid lunchpausen. Den långa var mald kyckling, den runda smakade smält ost, den korta kunde jag inte lista ut innehållet i men det var gott. Och kaffet smakade kaffe

Frame kl 1530, hittade ett hotelrum snabbt i centrum för att gå i det soliga vädret. Centrum av staden ligger i det gamla delen som ligger på ön Ilha. Fin startadpromenad som jag gick i 2 timmar medan solen sken.

Ön är känd för sina vackra stränder och olika landskap i olika delar trots sin ringa storlek.
Tillbaka på Hoteler fick prata med en trevlig receptionist från Colombia, Sebastien. Hans spanska dialekt var så lätt att förstå. Han föreslog att jag skulle ta en dagstur som vara på 8 timmar för att se det mesta av ön nästa dag (söndag). Han sa att guiden pratade både Spanska och Engelska så jag skall kunna förstå.

Sedan 2 dagar har jag haft lite feber och lite ont i kroppen, misstänker att jag har fått ”Dangen” som de säger här. En virus sjukdom som egentligen heter Dengua feber ( den försenade byggnaden an Panama kanalen i några år) som sprids med myggbett. Jag blev ordentligt myggbiten för några dagar sedan. Det låter i alla fall mer exotiskt än att säga jag har blivit förkyld. Nåväl det skulle passa bra att sitta lite halv krasslig i en bil och åka runt utan större ansträngning på en söndag och titta runt. Väl på morgonen tog jag mig ett par Alvedon och något försenad kom Caesar med sin minibuss och hämtade mig.

Han pratade enbart Portugisiska och han var både  guide och chaufför. Det visade sig också att det inte var samma tur som jag och Sebastien pratade om utan det var ett annat bolag med en annan rutt. Något karta på var vi skulle åkte hade han inte. Jag frågade hur många vi skulle bli, ja bara 2 till sa han. Vi hämtade ett par som jag torde att de var från Brasilien.  Caesar och de började prata Portugisiska. Vi stannade vid ett monument och Rebekka som damen i sällskapet hette skulle posera olika framför monumentet och vår guide Caesar skulle ta bild på henne eftersom de hade glömt sin kamera på hotelet. Jag tänkte nej det här vill jag inte vara med om i 8 timmar om vi skall gå runt i staden och ta bilder framför olika byggnader, monument, träd….

Lite irriterad bad jag Caesar ta fram en karat och visa mig var vi var påväg. Han hämta en karta från ett närliggande hotel och visad mig att vi skulle i alla fall åka runt hela ön och inte bara vara i Florianapolis. Jag var påväg att hoppa av men det var tur att jag inte gjorde det. Det ringde på Caesars telefon och då skulle 4 till åka med. Han släppte oss vid katedralen och åkte för att hämta dem nya passagerarna. Eftersom det var söndag och högmässa fick jag gå in och sätta mig i Katedralen. Det var ganska rogivande och sitta där och lyssna. Jag reste mig när alla andra reste sig, jag gjorde korstecket när alla andra gjorde det och jag faktiskt sjöng med när dem andra sjöng.
Det var stora tv- skärmar i katedralen så man kunde se texten på sången. Nej, jag bara sjung refrängen som var Halleluja…

Och så kom räddningen, en Boliviansk familj, Pablo och Patricia med deras barn Elyya och Saraja. Det visade sig att Pablo var en blivande ortoped som gick en trauma kurs på 3- månader här i Brasilien och så var familjen på besök. Patricia var apotekare och vi hade så mycket och prata om.

(jätten Peyman med familjen Garcia)

Det andra paret Rebekka och Abrantes var från Angola (det officiella språket i Angola är Portugisiska). Rebekka var sjuksköterska som gjorde sin masterutbildning ett år här i akutmedicin. Abrantes var politiker och var här några dagar för att hälsa på sin hustru. Vi kommunicerade bra med hjälp av Pablo och Patricia när jag inte riktig förstod Portugisiskan (det ni, börja även kunna Porugesiska?)

I vilket fall det blev en rolig dag och Caesar verkligen ansträngde sig för att vi får se det mesta och ha det bra. Och jag fick bli Rebeckas egna fotograf så att Caesar kunde sköta sina egna sysslor.
Vi besökte flertal vackra stränder, åskådade riktig fina vågsurfare och besökte Sydamerikas Miami Bech Jurere internationella där, åtminstone enligt Caesar, Pablo Escobar bodde ett tag. Här är bilderna.

Undrar om de har alkoholserveringstillstånd?

Har har Pablo Estebar bott.

Det finns också annat friterad mat av mer bekant natur här.

Jag stannad en natt till här för att hämta mig, orkar inte riktigt med en längre bussresa, vi får se hur vi gör på tisdag.