Hemresan och slutpläderingen dag 26-27

Hemlängtan. Det tog över till slut.

Tänk dig att du är i Rio, bor 100 meter från Copacabna stranden som du har talas om i alla år. I två dagar har det varit molnigt och det har kommit regnskurar. Och så plötsligt spricker det upp och solen tittar fram. Du kan plötsligt se den mäktiga Cristo Redentor i fjärran med sina öppna armar. Det är ca 30 grader och vackert solsken. Stranden och Barerna fylls på med folk . Det fina vädret skall fortsätta i 2-3 dagar till.

OCH DU HAR SÅ FRUKTANSVÄRD HEMLÄNGTAN och tycker det här är pest och pina.

Så kändes igår (torsdags). Ringde flygbolaget i Sverige då fanns inget kontor som svarade på telefon i Rio. 20 kr i minuten och en obestämd kö-tid. Till slut kom jag fram. En dam med en trevlig dock beklagande röst meddelade mig att det tyvärr inte gick boka om biljetten. Va? Jo, framresan var ombokningsbar men inte hemresan. Men det skulle vara tvärtom. Det hjälpte inte att tjafsa med henne, och att minuterna tickade på gjorde inte saken bättre. Skall jag vara här mot min vilja i 9 dagar till? Skall jag åka till söder ut igen? Skall jag åka till en annan stad i Brasilien? Skall jag köpa en ny hemresa?

Jag packade i hop. Frågade receptionisten om jag skulle hinna på 2 timmar  besöka Cristo statyn, nej det var tveksam. Tog en förhoppningsvis sista strandpromenaden i Copacabana och kom tillbaka till hotellet och tog en taxi till flygplatsen. En resa på ca en timme, nu anser jag vad stor staden är. Kl 20.00 skulle flyget gå och jag var vid bolagets försäljningsdisk kl 17.30. En välklädd ung dam satt ensam där. Helt genomsvettig, i klädd i shorts och t-skrit med Lowe bak på ryggen, efter att jag hade sprungit med Lowe från Terminal 1 till terminal 2 ( blev utsläpp vid fel terminal förstås) sa jag lite flämtande, ”I wan e go home”. Your ticket please, sa hon väldigt lugnt. Och utan att hon sa något mer eller tittade upp knappade hon en del på tangentbordet och efter en ganska lååångt minut sa hon. ,” You can go home, bathrom is over there if you want to change and check in disk is closed to the left ”. Och glädjen var obeskrivlig. Yes, home suit home. Och efter ca 15 timmar var jag hemma i den regniga, blåsiga och kalla Göteborg ? och glad som bara den. Min snälla syster och svågern kom och hämtade mig, det skall bli en överraskning för resten av familjen.

Slutpläderingen

Jag kan inte låta bli och jämföra denna resa  mot min tidigare resa i Asien för 24 år sedan. Det finns några väsentliga skillnader. Den här resan var betydlig kortare. Jag är dubbelt så gammal. Lite bekvämare av mig och har bättre ekonomi. Fortfarande väldigt nyfiken och kontaktsökande.Tyvärr lite mer rastlös denna gången. Och en annan väsentlig skillnad, nu fanns en hemlängtan hela tiden som inte fanns för 24 år sedan.
Så hur skall jag Sammanfatta detta sittande på planet på väg hem.
Härligt att kunna vara en backpacker i min ålder. Träffat på yngre folk ner i mina söners ålder, de tycker att det är kul och prata gärna med mig, jag bemötes oftast av en behaglig respekt troligen pga min gråa tinningar. Denna gång tänker jag mycket mer. Blir lika rörd nu som tidigare när jag ser fattigdom, gatubarn, tiggare, uteliggare men nu undrar jag mer varför. Jag har fått mer filosofiskt tänkande. Resurserna finns, i alla fall i denna kontinent. Tänkte ofta på att hela denna kontinent var nästan folktomt för 500 år sedan. Vi människor har lyckats befolka den på 7-8 generationer.

Jag har inte velat kommentera om fattigdomen tidigare under resans gång men jag måste nämna att precis i närheten av dem ställen jag har tagit dem vackra bilderna ifrån finns folk som sover på gatan, letar i sopporna. Det finns mödrar med spädbarn i famnen som tigger, det finns hela familjer med små barn som sover på gatan. Ett par ggr var jag tvungen att kolla om barn i 10- 12 årsåldern andades när de låg helt orörliga med bar överkropp på trottoaren. Och alla dessa människor som kämpar för sitt levebröd med att sälja saker, tillverkar saker med sina händer, putsa skor, sälja hemlagad mat…

Jag har frågat mig själv vad är det roligast med denna typen av resandet? För mig är det inte de vidsträckta vyerna, de vackraste byggnaderna, de vackra stränderna som är det mest intressanta. Det är just att kunna gå runt och se på det hela, få smaka på mat som man har aldrig sett, gärna på en lokal restaurang på en bakgata. Spänningen att komma helt på egen hand in i ett land man har aldrig varit förut. Och förstås möten med människorna, lokalbefolkningen och de andra resenärerna. Det har varit en sånt fantastisk känsla att kunna förstå och prata spanska, även om knapphändigt, med lokalbefolkningen. Det uppskattas av dem flesta.

Det har varit stunder som jag har känt mig lite ensam också, framföra allt på slutet i Brasilien, det förstärkte förstås min hemlängtan. Men samtidigt är det en frihetskänsla att inte behöva ta hänsyn till någon medresenär. Inte för att jag har svårt med det men bara just att kunna göra det och på det sättet som jag vill. Så packa upp och börja res på egen hand. Det är bara höra av sig om ni behöver tips om ställen jag har varit på.

Jag är tacksam att har haft hälsan och möjligheten att utföra denna resa. Jag får tack min familj som har skötte ställningarna hemma. Jag tackar och bugar för alla mina kära medarbetare på jobbet som genom sin fantastiska engagemang för sitt arbete har gett mig sinnesro under denna resan. Det kommer att bli ett kärt återseende med alla snart.

Jag är väldig tacksam som har ett svenskt pass. Ni som alltid har haft denna förmån kanske inte vet  att det tar väldigt lång tid att söka visum till varje land man skall besöka. Med ett svenskt pass kan du, i alla fall vad jag vet, åka i alla länder i både syd och Nordamerika utan ansöka om visum i förväg. Nästan alla dessa långfärdsbussarna som jag har åkte med på resan har varit av märket Volvo eller Scania som kommer från lilla Sverige. Nästan alla visste att Volvo  var en toppen bra buss och lastbilsmärke men långt ifrån alla som jag frågade visste att dem kom från Sverige (och GÖTTTEBORG). Men var Zlatan kom ifrån det visste ALLA.

Volvo på flygplatsen i Florinapolis.

Och jag få tacka Lowe för att än en gång fick jag lov och dansa runt med henne. Skall det dröja lika länge till nästa gång är jag 75 och Lowe 55. Det är frågan. Kanske hon lämnar mig för en yngre förmån om jag inte orkar dansa runt med henne och det får hon gärna.

Får jag avsluta denna reseberättelse med något roligt. En annan fantastiskt sak som har hänt mig under den här resan är det att jag har blivit av med min troligen allergiska astma. Det finns flera teorier. Att det kan finnas något i hemmet som jag inte tål. Tex vår hund Diego (tack och lov att det inte är tvärtom, alltså att Diego är allergisk mot mig, då  hade jag fått flytta hemifrån). I så fall får jag fortsätta med mina mediciner.

Jag kan också ha blivit allergisk mot mitt arbete, alltså en ögonallergisk ögonläkare. Jag kanske måste sadla om till något annat helt enkelt. Jag kan inte låta bli att tänka på historien om gynekologen som blev allergisk mot (eller utbränt av) sitt jobb. Han fick sadla om till målare. Men vad skall jag sadla om till? Ja det är frågan. Snart 50 år och skall börja om på nytt. Resereporter kanske? Just det, ni som inte har hört om den allergiska gynekologen förut, han blev en fantastisk målare. Hur bra han blev berättar jag gärna när vi träffas.

Tack alla ni som har läst bloggen och tack för er kommentarer. Det har varit ett  sant nöje för mig att få berätta om mina upplevelser. Denna blogg försvinner om 2 veckor. Det hade varit kul och veta hur många som har läst den. Ni som har läst den och tyckt att det har varit intressant skicka gärna en 🙂 som kommentar till denna inlägg så vet jag det. Jag lägger inte upp 🙂 kommentaren på bloggen så du kommer att varar anonym.

Tack och hej leverpastej!